ROH, tog mig vatten över huvudet – Envisheten segrade

Klev upp 06:00, kände mig som en zombie och tankarna om att dra täcket över huvudet och somna om igen var inte långt borta.

Went to bed / woke up: 00:21 / 05:50
Total time: 5h 29m - Kanske inte optimalt inför ett cykellopp

Jag lyckades hålla mig vaken och strax innan klockan sju så kröp jag upp på cykelsedeln och började min tur till Vallentuna IP.

Idag blev det såklart VCK kläderna, missade dock totalt att ta kort under loppet =(

Växlarna började krångla direkt och jag fick inte i mina favorit växlar, tog det väldigt lugnt upp till Vallentuna eftersom det var ett tag sedan jag cyklade (en längre sträcka) sist, blåste rätt mycket på vägen upp och benen kändes inte speciellt bra.

Efter ca:3 mil är jag framme vid Vallentuna IP och där möts jag av två glada VCK:are, och för att komma i tid till Ride Of Hope som måste vi hålla ett snitt på 30 km/h.

När klockan slagit 8:18 så rullade vi iväg i mot Uppsala och Ride Of Hope, möter även upp en till VCK:are efter vägen.

Turen börjar inge bra och vinden är verkligen inte med oss, efter att vi cyklat 1-2 mil (har ingen direkt koll) så känner jag att mina ben inte orkar (de har tydligen fått haft semester för länge) och säger till de andra att jag ger upp.

Vid det stoppet så ringer även en annan VCK:are som missade oss när vi gav oss iväg och han meddelar att han ska försöka cykla ikapp oss, envis som jag är så tänker jag om och tänker att jag hänger på dem så långt jag orkar och låter dem hänga av mig när jag inte orkar längre och förhoppningsvis så kommer den andra VCK:aren ikapp mig och så kan vi kanske ta sällskap den sista biten till Uppsala.

Det tar inte lång stund innan jag blir avhängd, mina tankar går fram och tillbaka om jag ska vända hemåt eller ej. Men sen tar envisheten över och jag tänker om jag ändå har gått upp klockan sex på min sista semesterdag och tagit mig ända hit, så ska jag banne mig cykla, om jag så blir avhängd (igen) och kommer sist,  jag får se det som mental träning, för den träningen behövs också minst lika mycket som att kunna cykla.

Så jag trampar på i den sjukt jobbiga motvind/sidvind som råder och når till sist Uppsala kring tio snåret och min tanke är att jag förhoppningsvis ska hinna med att starta med mellangruppen, tanken var att jag skulle köra snabbgruppen, men insåg att det var nog den dummaste tanke jag någonsin haft.

Men då kommer nästa problem, vart går starten???? Jag hade ju räknat med att de jag ”skulle” cykla med dit kunde vägen. Plockar fram luren och letar reda på startplats och knappar in det på gpsen på luren och inser att det är typ en mil norr om stan… JIPPIE.. eller inte…

Försöker leta mig in på rätt väg och snackar med en av vck:arna och han säger att det bara är att följa den ”stora” vägen som går rakt igenom Uppsala, jag cyklar då på en cykelväg som går bredvid den ”stora” vägen och tänker nu jävlar ska jag trampa på och lägger ner mobilen. 

Efter ett tag så börjar det kännas som om jag kommer längre och längre bort ifrån stan och att den ”stora” vägen blivit mindre. Stannar och tar upp luren och inser att jag har cyklat åt helvetet fel, och precis då ringer mobilen och det är en härlig tjej ifrån VCK som säger att hon har skjutsat upp några andra till starten och att hon kan komma och hämta mig. Shit vad är oddsen? Någon tur ska man tydligen ha en dag som denna.

Inser att starten med mellangruppen är passerad och då finns det bara ett alternativ kvar, nämligen snabbgruppen. Inser att jag aldrig kommer att orka cykla med dem, men att jag kan ju börja med dem och sedan försöka ta mig till Sthlm på egenhand alternativt att kanske komma ikapp någon av de andra grupperna, för ge upp tänker jag inte!

Kommer tio min innan starten går och de säger att det endast är snabbgruppen som är kvar att starta, jag säger att det blir bra (vad gör man inte för att få cykla och stödja barncancerfonden).

Vi rullar iväg och det går helt okej tills backarna kommer, då märker jag att det inte finns mycket kvar att ge i mina ben. Försöker hänga på men inser att det är ingen idé och ber ”ledaren” av gruppen om att få hoppa av och köra själv. 

Han ifrågasätter om jag hittar vägen till Sthlm eftersom vi är den sista gruppen ute på vägen. Jag svarar tveklöst nej men menar på att det löser sig väl på ett eller annat sätt och precis då så ser jag VCK:aren som skulle försöka sig på att cykla ifatt oss (han kom alltså aldrig ikapp) stå vid sidan av vägen, så jag hoppar av snabbklungan och väntar in VCK:aren och får honom till att cykla med mig (snäll som jag är, stackars honom, han hade nog velat köra i snabbklungan).

Efter ett tag så kommer vi ifatt en klunga som har stannat pga av punktering och det visar sig vara en mellangrupp, jag frågar om det är lugnt att haka på dem och det var absolut inga problem.

Men denna grupp hade dock ingen tur med att hålla däckena hela, punkteringarna avlöste varandra fram till depåstoppet.

Träffade även en vän som jag hade tänkt cykla med ifrån början i gruppen, så det var en positiv överraskning.

Efter depåstoppet flöt allting på väldigt bra tills jag började få krampkänningar. Men som tur var så gick det över rätt så fort.

Kom in rullandes till Gärdet/Stockholm som sista grupp, men jag var ändå glad med tanke på att jag redan hade tänkt ge upp efter 4-5mil.

Skillnaden på att cykla Ride Of Hope och de andra motionslopp som jag kört (Siljan Runt och Sundsvall Classics) var att på Ride Of Hope så blir man indelad i olika fartgrupper och varje grupp har x antal gruppledare, och om någon får problem med cykeln så stannar hela gruppen tills problemen är lösta och man försöker hela tiden att hålla ihop gruppen.

För mig var det ett nytt sätt att köra ett motionslopp på men det är trevligt med lite variation och det blir en annan sammanhållning.

Tyckte att Ride Of Hope har gjort ett mycket bra jobb och jag kan varmt rekommendera det.

Totalt så blev det närmare 19mil för mig idag, ett rullsnitt kring 26-27 km/h.

Måste även passa på att tacka alla underbara VCK:are för deras försök att få mig att hänga på och hjälp med att komma till starten i tid(?)

Undra hur man kan avsluta semestern bäst, jo genom att man har bokat tvättstugan hela kvällen… Verkligen inte det jag känner för att göra, men imorgon är jag säkert glad över att det är gjort!

Bättre frukost nästa gång kanske ;-)

Med envishet kommer du långt - Jag ska komma längre