Vasatrampet 2010 140km

Jag och tre grabbar (Daniel, Micke och Jonas) ifrån VCK hade hyrt en stuga på Mora Camping inför Vasatrampet. 

Stugan/parhus 

Klockan 06:00 vaknar jag av att någons väckarklocka ringer, som tur va så skulle jag inte gå upp för ens vid 06:30. 


Släpar mig ur sängen och mår lite illa, under natten så hade jag haft en sjuk dröm om att man inte fick starta med racercyklar eftersom det var ett motionslopp och då fick man endast cykla på "kärringcyklar", så när jag vaknar var min enda tanke att shit, jag vill inte cykla på min mammas kärringcykel, den väger bly och hennes lättaste växel är typ som mina mitten växlar... 
Super glad blir jag när jag inser att jag faktiskt får cykla med min racer och att allt bara var en dröm. 

Inte byta ut min älskling i mot någon "kärringcykeln" 

Försöker äta frukost men det går inget vidare, får i mig en halv brödskiva med avokado och typ 150ml drick yoghurt, alltså ingen lysande start på dagen... 


Kommer till start strax efter åtta, känns skönt att ha gått om tid innan starten går. Hade hämtat nummerlapparna dagen innan så det var bara att fixa i ordning sig och cykeln. 

Före start

Det var riktigt kallt när man tog av sig överdragskläderna, när vi hade åkt ifrån stugan så var det bara 9,5 grader, nu var det visserligen någon grad varmare, men det hade gärna kunnat fått varit ännu några grader varmare. Som tur var så hade jag fått lånat en väst av Daniel som jag verkligen hade behov av.


Rullar fram till starten och har ingen direkt plan för hur jag ska köra, mitt mål är bara att ta mig i mål, och helst före min bror ;-)
Daniel och Micke skulle hänga på snabbklungan och Jonas ville inte starta hårt. 
När vi kommer till start så möts jag av utropen +32 km/h i de främre leden och -32 km/h i de bakre leden... 
Oj oj vad ska jag och Jonas välja? 
Vi båda känner att vi inte är tipp topp och går bak och ställer oss i -32, där möter jag för övrigt min bror.

Jag och min bror har ett litet cykelkrig sins i mellan, det hela började med att vi båda körde Siljan Runt 120km detta år (mitt första motionslopp) och jag lyckades gå i mål en timme före honom *stolt* och nu skulle vi båda även köra detta lopp, så det var lite syskonfight som stod på spel dagen till ära.


När vi står där och snackar så kommer en annan VCK:are (Micke hette även han) förbi och undrar varför jag och Jonas står där, och ger oss en liten glidning när han säger, ska ni köra Vättern sub9 nästa år så lär ni ju för fan stå på +32 och små ler.. 
Jonas inser att det stämmer nog och börjar knata efter, medans jag är sjukt osäker på om jag ska orka, men jag knatar efter jag med. För det värsta som kan hända är att jag blir avhängd och då får jag väl falla tillbaka i någon annan klunga. 


Starten går och herregud vad sega mina ben är, hamnar i en stor klunga och det går väldigt ryckigt och det sliter en hel del på mina sega ben, känns att man har varit sjuk i veckan och inte cyklat på ett tag.

Efter en stund så kommer Micke och Daniel tillbaka på vägen och jag undrar vad som hänt.
De hade båda två känt att de inte hade några krafter att gå på, Daniel hade varit sjuk i över en vecka så det är ju förståligt att krafterna inte finns. Så helt plötsligt så hade jag fått två hjälpryttare =) 

Hjälpryttare n:1 (Skönt att ha en följebil) 

Mina ben känns verkligen inte bra, men jag är som sagt väldigt envis och vill mer än mina ben orkar. 
Daniel och Micke får för sig att dra upp mig högre i klungan några gånger och även att köra i fatt klungan som ligger framför våran klunga. 
Eftersom jag tycker allting verkar roligt så tycker jag att idén om att köra ifatt klungan framför verkar super, men jag försöker säga till Daniel att de kan väl vänta lite för det kommer en liten stigning, men herregud, det hörde inte dom för de hade redan dragit igång ikapp körningen så det var bara att ta hjul och hänga på, i den klunga vi var i så var det även en till VCK:are (förutom mig, Jonas, Micke och Daniel) så när Micke & Daniel kör på i för mig full fart så plockar vi med dem också och trampar på, det kändes jätte bra i början, men när vi hinner ifatt den andra klungan så känns mina ben totalt slut. Men mina underbara klubbkamrater ser så klart till så att jag inte ska tappa klungan. 

Hjälp att komma ifatt 

I klungan som vi körde ikapp så var det ytterligare en VCK:are, så himla underbart att få vara omgiven av cyklister ifrån sin egen klubb, oavsett om man träffat dem tidigare eller ej så är de riktigt trevliga och hjälpsamma! Okej då, jag tycker visserligen att alla cyklister verkar trevliga :D
Det var även en tjej (Anna-Karin) med i denna klunga, kul att se lite flera damer bland herrarna =) 

Klungan med AK i spetsen

Det börjar flyta på bra i klungan och jag orkar hänga med hyfsat bra tills backarna kommer, stigningen innan Evertsberg tar verkligen död på mig, men jag har tur som har hjälpryttare som ser till att jag hela tiden inte tappar kontakten med klungan. 
Men jag kan lova att mina ben var totalt döda, mina ben ville ge upp redan efter 2mil, så för varje tramptag så gjorde det rejält ont, men eftersom jag är så envis och tycker att allting med cykling är så himla roligt så kämpade jag på, för inombords så ler jag hela tiden så länge jag får sitta på en cykel, och min glädje och envishet övervinner smärtan. 

Super glad över att få cykla =)

Vid Evertsberg så stannar jätte många ur klungan (som för övrigt har glesnat med tiden), men jag kan inte stanna för då skulle jag aldrig få fart på benen igen. 
Så jag och Micke ifrån VCK gänget trampar vidare medans resten stannar med de övriga. 


Jag och Micke ligger med några till i en liten klunga, men mina ben är döda så jag orkar inte hänga på.
Strax därefter så kommer en härlig utförsåkning och då kommer Daniel ikapp mig och Micke och han lägger sig så snällt först och drar =)

Hjälpryttare nr: 2

Vi tre ligger ensamma en bra stund och nu börjar vi även få motvind. Efter ett tag så kommer resten av VCK gänget ifatt och de sitter i en klunga på ca:15 cyklister. 


Nu är det inte mer än ca: 2mil kvar och några har fallit bort ifrån klungan, Daniel fick även göra hästjobb ett tag och dra ganska mycket precis när klungan kommit i fatt. 
Men när alla ser att det inte är långt kvar så höjs tempot ännu mer och jag börjar få svårt att hänga med, men har man världens bästa (enligt mig) klubbpolare vid sin sida så ser de till att jag inte faller ur klungan. 
Det är bara att kämpa in i det sista. 
När vi närmar oss mål så bestämmer vi oss för att göra en snygg målgång (för det är ju det cykling handlar om, att cykla med stil), eftersom det bara är ett motionslopp så känns det inte alltför viktigt (för min egen del iaf) att komma först över mållinjen när man ändå vet att man inte kommer etta ;-). Så eftersom vi ändå är 6 VCK:are så vore det ju schysst att gå i mål samtidigt.. Sagt och gjort.. Vi går i mål i bredd på en linje (hoppas bilder kommer upp på www.vasatrampet.se )och jag är lyckligare än någonsin!! 

Snyggaste målgången
Från vänster: Jugge, Micke, Jag, Daniel, Micke och Jonas
(bild lånad av Jürgen Harbeck)

Detta var helt klart det snabbaste jag cyklat i mitt liv (började ju visserligen att cykla i april/maj detta år)
Vill verkligen tacka mina underbara VCK:are, som orkade hjälpa mig när jag inte orkade, spec. Daniel, Micke och Jonas. 

Mina hjälpryttare innan start

Summering av detta motionslopp:

• Slog jag brorsan - Jaaaa, med 45min =) 
• Sträcka - 140km
• Tid: 04:06:21
• Snitt 34,1 km/h
• Snittpuls 174
• Maxpuls 193
• Vätskeintag: 300ml sportdryck och 250ml vatten (för lite med andra ord)
• Bars, typ 3 tuggor
• Gel: 5st, YES det var dem som räddade mig när jag inte lyckades få i mig så mycket annat. 
• Och den stora frågan, kommer jag att köra nästa år igen? SJÄLVKLART!! Har en tid jag måste slå och detta var ett jätte bra motionslopp som jag varmt kan rekommendera! 

Om man är van cyklist så hinner man med att fotografera, sms och facebooka under loppets gång....