Detta inlägg är tillägnat min förebild...

Nu vet jag att många kanske förväntar sig att min förebild skulle vara t.ex Lance Armstrong eller bröderna Schleck, men icke, min förebild är ingen mindre än min mamma, hrm, jag menade min MOR, hon gillar nämligen inte att bli kallad för mamma, kalla det gammalmodigt om du vill, men sådan är hon, min mor...

Vet att väldigt många har sina föräldrar som förebilder, men nu ska ni få höra min version om varför min mor är det... För hon är ingen vanlig enkel mor, hon är nämligen en mor gjord av stål!


1986 tog jag mina första andetag i denna värld, 2-3 år senare så skulle 3 personer som stod min mor närmast ta sina sista andetag.
Denna värld är verkligen INTE rättvis.
Innan jag ens hann fylla två år så gick min far bort i hjärtinfarkt, en månad senare så gick även min morfar bort och än är inte det jobbiga över utan knappt 10 månader senare så gick även min mormor bort. Kan även tilläggas att min farmor och farfar gick bort innan jag föddes.

Kan ni ens sätta er in i denna situation, att förlora sina egna föräldrar och sin man inom loppet av ett år????

Där står nu min mor med två småbarn och en stor gård att ta hand om och hon ska även klara av att jobba.

Jag kan ju säga på en gång att jag hade nog aldrig i hela mitt liv klarat av detta!

Min mor har två syskon och jag är dem evigt tacksam för att de har ställt upp och hjälpt till under åren som gått och även alla andra som hjälpt min mor.

Jag är nämligen uppvuxen på en gård i Dalarna, jag frågade min mor någon gång i förbi farten om hon kunde köra traktor osv innan hon träffade min far, hon svarade nej (min mor är uppvuxen i Falun), och sedan sa hon att hon hade inte så mycket val utan fick lov att lära sig, för åkrarna måste ju skötas och potatisen ska ju sättas och även plockas upp och höet ska in, skogen ska skötas och veden sågas och klyvas, och även gården ska vara fin.

Så min mor har samtidigt som hon tagit hand om mig och min bror, klarat av att sköta en gård plus jordbruk och även jobbat.

Nu idag kan jag ångra att jag var rätt jobbig många gånger under uppväxten och inte hjälpte till alltför mycket hemma.

Men det viktigaste med min mor är att hon har alltid ställt upp, och då menar jag ALLTID på mig och min bror, jag har fått gjort i stort sett allt jag velat när jag vuxit upp.
Jag har testat många sporter så som fotboll, innebandy, luftgevär, bågskytte, jag har alltid haft slalomskidor/snowboard, skridskor, längdskidor, cykel och har även haft en egen häst.
Hon har alltid skjutsat mig (vi bodde ca: 5-7km ifrån samhället och kommunikationen var inte den bästa) till alla olika aktiviteter, till vänner och vart man än skulle...

Jag har nog aldrig känt att hon någon gång inte har låtit mig fått göra något som jag velat, utan hon har alltid ställt upp och jag fattar inte än idag hur hon har hunnit med allting, för inte nog med att hon har skjutsat mig och min bror till höger och vänster så har hon ju även varit med i massa olika föreningar och varit på möten stup i kvarten men ändå lyckats hinna med oss.

Detta är för mig en stor gåta, att en kvinna som har så ofattbart mycket att göra även hinner med allt detta utan att jag som barn kände av det.
Jag vet familjer som består av två föräldrar som inte ens lyckas med hälften av det min mor har gjort.

Min mor är verkligen den bästa, att hon har klarat av allt detta visar verkligen att hon är gjord av stål och att hon är sjukt envis.
Hon har verkligen gjort allt hon kunnat för att jag skulle få en bra uppväxt och jag vill att hon ska veta att hon verkligen har lyckats!

För här står jag nu, på mina egna ben i min egen lägenhet i storstaden.
Jag flyttade hemifrån för lite mer än 5 år sedan och jag har klarat mig galant tack vare min mor.

Min mor har gett mig så mycket styrka, ibland när jag känner att något är jobbigt så brukar jag bara tänka på henne och hur jobbigt hon måste ha haft det det där året då hennes närmaste dog och kvar stod hon med barn och gård, men hon klarade av det, vetskapen av att veta det gör mig oerhört stark och jag får en vilja som säger ge inte upp, du klarar det här oavsett hur jobbigt jag kan tycka vissa saker är ibland.

Så med den styrka hon har gett mig och även envisheten så ska jag försöka göra det bästa av det, och just nu så är det väl ingen som har undgått att det är cyklingen som får min största uppmärksamhet, det är ett val jag gjort och det är inte enkelt alla gånger, vänner tar illa upp för att man inte hinner umgås och man får lov att försöka pussla för att försöka få vardagen att gå ihop med jobb, träning och vänner.
Det är verkligen inte enkelt, men med denna styrka min mor har gett mig så ska jag klara av detta pussel, att ge upp eller vika ned sig finns inte!

Så till dig mor, du är den bästa man kan tänka sig att få ha som förälder och jag vill nu att du njuter av ditt liv och gör allt du inte hann göra när du fick lov att skjutsa mig överallt ;-)