Vad som får mig att INTE ge upp

Många av mina medmänniskor har en tendens att ge upp när man möts av motgångar, även jag har varit en sådan medmänniska en gång.

Men nu ska jag berätta för er varför jag inte ger upp denna gång, även om tankarna har funnits där.

Vi tar det hela ifrån början så ni får en klarhet i min syn på saker och ting och förståelse =)

Jag har alltid varit en person som ger 110% i det jag gillar, men denna enorma vilja att ge 110 % brukar fungera ett tag och sedan dör den ut inom sinom tid.

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat med något.
 Då jag tycker att det går riktigt bra eller att det är riktigt kul och inspirerande. Men efter någon månad så tröttnar jag.
Detta fenomen tror jag att väldigt många känner igen sig i.

När jag började med cykling så hade jag i mina tankar att det kommer säkert hända samma sak här. Möts man även av motgångar inom det man försöker ge 110 % i så brukar det gå ännu snabbare att man lägger ner och tappar inspirationen.

I mitten på maj 2010 så köpte jag min racer. Jag hade då gått med i VCK (Vallentuna Cykelklubb) och cyklat med deras damlag ett par gånger på min "skräpcykel".

Jag tyckte att detta var riktigt roligt men jag hade inga ytterligare tankar om att ta cyklingen till någon högre nivå, mitt mål med cyklingen var att cykla Siljan Runt 120km.

Det som inspirerade mig då var att ta mig igenom detta motionslopp och även att fortsätta cykla med VCK Damer, därav köpte jag ingen flashig cykel. Utan en enkel variant som jag ansåg räcka för mig typ resten av mitt liv :P

Dagen D kom och nu var det dags att ta mig runt Siljan, jag hade endast cyklat 20 mil på min racer och hade verkligen ingen koll på att cykla i klunga osv... Amatör som jag var/är...

Siljan Runt gick såpass bra (enligt mig), fick en tid på 04:12 och ett snitt på typ 28,5. Vilket jag då ansåg var bra med tanke på att jag var totalt nybörjare. Jag kom in som elfte dam på 120km och "plats" 78 (tror jag) av 845 startande.

Detta gav mig ju så klart mersmak och nu började jag igen med min så kallade 110 % satsning..

På två månader cyklade 290 mil, jag cyklade bland annat hem till Dalarna, en tripp på 27 mil, jag deltog i Sundsvall Classics 104km, och efter detta så började jag få känningar i över och under knät på baksida lår.
Men just då var jag ju inne i mitt livs flow och min 110 % satsning och ville absolut inte lyssna på kroppen, visserligen så tog jag det lite lugnare ett tag men dock inte så lugnt som jag borde.

I augusti körde jag Ride of Hope, mellan Uppsala -Sthlm (eller jag cyklade först dit för att sedan cykla hem, gick dock inge vidare med mina ben) och sedan i slutet av augusti så var det KM och sedan körde jag Vasatrampet.
Vasatrampet var nog ett av sommarens bästa minne, körde 140km på 04:06 tack vare underbara klubbmedlemmar i VCK.

Men efter detta så insåg jag att jag borde verkligen vila mina ben då jag fortfarande kände av smärtan över och under knät.

Jag började ta det lite halv lugnare men hade dock bestämt mig för att jag verkligen skulle börja satsa på cyklingen och köpte därför en tacx fortius multiplayer och bestämde mig för att köra Vättern SUB 9 2011. Detta blev min inspiration för att försöka klara av den kommande hösten/vintern.

Det blev dags för virtuellt KM och då besökte jag även en sjukgymnast då mina problem fortfarande inte hade gett mig sig, jag fick då rådet att avstå helt ifrån cykling i någon månad.

Här kommer den första riktiga motgången, jag hade väl förstått att jag måste vila helt, men när man har köpt en trainer, gått med i Rulletour och vill satsa allt man äger och har på cyklingen så var jag inte beredd på att få lov att vila så länge.
Men jag insåg att detta var det som var bäst för mig och i slutet på november så la jag ner allt som hade med cykling att göra.
Var ganska frustrerande då jag även hade hittat ett grymt spinningpass på 3,5h som jag gillade och även körde Rulletour.

Jag accepterade att detta var det bästa och började fokusera på att köra styrketräning istället och bygga upp min form den vägen.

Jag visualiserade hela tiden om hur bra det skulle gå i sommar och min mentala styrka växte dag för dag. Mitt mål SUB9 på Vättern var något som jag kände att det kunde verkligen gå vägen, genom det upplägg jag körde och jag började även i februari att trampa lite lätt på min trainer.

i vanliga fall så hade jag tappat tålamodet för länge sedan och säkert börjat med något annat.
Men denna gång hade jag bestämt mig, jag ska inte ge upp, jag har mitt mål i sikte och jag ska klara av det.
Genom att ha mål uppsatta blir det enklare att fortsätta att behålla denna inspiration och styrka att ge 110 % även om man möts av motgångar.

Jag hade ett tag tappat suget för cyklingen och tyckte att styrketräning för benen var grymt mycket roligare.
Men sedan kom motivationen tillbaka och jag började verkligen att gilla att sitta på min trainer och trampa...
Men då kom det, den svåraste motgången av dem alla!!!!!

Då jag har haft problem med skenbenen/benhinnor så hade jag fått en läkartid och sedan fick jag beskedet om att jag kommer bli opererade på båda benen för kompartmenstsyndrom.

Detta beskedet fick min motivation att sjunka ner till botten.
Alla mina mål 2011 var förstörda, all den mentala inställning jag hade byggt upp raserades och jag kände att det är lika bra att lägga ner.
Jag kände ingen inspiration alls, att inte få träna mina ben för ens i början på maj igen förstörde hela min uppbyggnads period för den kommande cykelsäsongen och Vättern SUB 9 är ett minne blott.

Att mötas av motgångar där skador avbyter skador är ingen trevlig tillvaro i ens liv.
Speciellt inte när man är i startgroparna för någonting.

Jag försökte mobilisera om mina krafter och tänka att jag får ta 2011 till ett uppbyggnads år och sänka kraven på mig själv, men att hitta motivation till detta är inte lika enkelt. Att försöka behålla denna 110 % kraft för att fortsätta var enormt svårt.

Men när jag hade gjort en dubbelbloggning av ett av mina blogginlägg på cykelklubben så fick jag en enorm motivation.

Vad var det då som hände att jag fick tillbaka detta fokus som innebär att jag kommer behålla 110 % i min satsning i min mentala och fysiska styrka??

Jo jag fick en kommentar på Cykelklubben av Siv Andersson där hon undrade om jag vill vara med i en satsning som innebär att vara den snabbaste tjejgruppen runt Vättern 2012.

Detta gav mig en en sån otrolig inspiration och motivation att fortsätta att kämpa om att komma tillbaka starkare än någonsin.

Så nu tar jag dessa motgångar med en klackspark och blickar bara framåt mot nästa säsong då jag och resterande tjejklunga ska regera runt Vättern.

Bara att tänka på detta ger mig en enorm energi och stärker mitt självförtroende och min mentala inställning något fruktansvärt.

Mitt mål denna säsong är kort och gott att slå min tid i Vasatrampet, jag cyklade det på 4:06 i somras vilket ger ett snitt på 34 km/h och nu blickar jag fram emot det loppet.

Så det jag kort och gott vill säga er genom denna extremt långa beskrivning är att om ni möts av motgångar försök att hitta någon motivationspunkt som ligger längre fram i tiden och som är realistisk att uppnå.

Mitt mål detta år om SUB9 är totalt omöjligt men att klara av det nästa år är verkligen ingen omöjlighet.

Så skaffa ett mål, då har man något att se fram emot och som ger dig styrka att vilja fortsätta.
Så tack Siv för att du frågade mig, du har räddat mig ifrån att tappa denna 110 % energi och vilja.

Men kom ihåg en sak, sätt upp ett realistiskt mål, som du känner att du kommer att klara av, självklart ska det vara lite motstånd men det ska ändå vara genomförbart annars så kommer du att tappa din motivation och inspiration.

Så till alla som möts av motgångar, kom ihåg att genom motgångar så föds framgångar.
Kör så att det ryker och hitta din motivator i din träning!!!