Falun Tour Etapp 5- Yes I made it...

Det var i lördags som sista etappen av Falun Tour skulle avklaras.

Sträckan skulle vara på 9 mil och tillsammans på de 5 etapperna skulle man ha lyckats cykla ihop 52 mil (om man valde den korta sträckan) och närmare 4000 höjdmeter.

Jag har sedan tidigare max cyklat 41 mil på samma vecka, så detta kändes ju verkligen som en utmaning när jag skulle köra första etappen. 

Som jag skrev i det inlägget så sa jag att om jag skulle ta mig igenom denna tour med hela ben så skulle jag vara grymt nöjd med mig själv. 

I lördags morse så tänkte jag för mig själv, att nu står jag här med en etapp kvar, jag har cyklat över 50 mil redan denna vecka (om man räknar med måndagspasset och till och från start/mål) och jag har inte känt av benen efter skador eller operationer (känt lite i knät, men det har varit för att glömt att stretcha).

Klev på cykeln och rullade mot start, benen kändes helt okej för att ha trampat så många mil.

Mastern körde igång, var ca 12 km master och sedan så märkte jag att alla de jag cyklat med i veckan började bränna på för att hänga med snabbklungan, herregud tänkte jag och insåg att jaja, jag får väl också försöka med det.. 

i 1,5 km (?) så hängde jag med... ehhe... 

Såg att en kille (Christer ??) låg själv först av oss som kört i gruppen efter snabbisarna, sedan var det Mia och Magnus (Lammhultcyklisterna), sen en av de som varit med hela veckan som jag dock inte vet namnet på. 

Jag försökte för allt i världen att komma ikapp, ville ju helst inte köra själv sista etappen. 

Killen som jag ej vet namnet på slog av på tempot (hurra) och hjälpte mig att komma ifatt de tre längre fram. 

Tog 5 km att komma ikapp dem och mina ben var hyfsat möra när jag äntligen fick köra med Lammhultarna och Christer.  

Vi fyra körde sedan på och jag hjälpte till så gott jag kunde, men när vi hade cyklat fyra mil så dog mina ben, så jag åkte av dem och visste nu att jag förmodligen kommer att få köra resten av banan själv.

Jag antog att depån snart skulle komma och jag höll mina tummar för att de skulle vara i depån när jag kom dit. 

Trampade på i stundvis motvind och när jag kommer till depån så står de där.. Halleluja =)

Dricker snabbt upp min sportdryck och fyller på med ny och hoppar upp på cykeln igen överlycklig för att jag slipper att cykla själv.

Nu orkar jag inte ta förningar utan jag rullar bara med runt (att ligga sist sliter alldeles för mycket, bättre att gå med och rulla runt). 

Jag är så otroligt tacksam för att jag får köra med dessa cyklister! Jag hoppas verkligen att jag lyckades få fram min glädje till dem. 

Efter vägen så ser vi 3 cyklister längre fram och jag märker att tempot dras upp lite och inser att tanken är att komma ifatt dem, när vi väl gör det så inser vi att det är några ifrån cykel & fjäll som är ute och tränar... Suck, där slösade jag min sista energi.

En mil innan mål så tappar jag återigen Christer, Mia och Magnus. 

Men jag försöker kämpa på så gott jag kan, i sista backen inför mål så ser jag dem och är hyfsat nöjd att jag inte tappade alltför mycket. 

Det var sjukt nice att komma i mål, 9 mil och 554 höjdmeter avklarade (tourens snällaste etapp). 

Mina ben blev faktiskt bara bättre och bättre, cyklade snabbare för varje dag som gick, vilket känns otroligt roligt! 

Detta motionslopp var extremt roligt, synd bara att det var få deltagare.

Jag lärde mig massor under etapperna och att äta och dricka har jag blivit betydligt mycket bättre på!

Nu när jag har summerat v. 31 cyklande så fick jag ihop följande 

• 665 km
• 4858 höjdmeter
• förbränt 11 988 kcal, 
• maxpuls på 192 (96,5%)
• medel på 157 (79%). 

Som ni förstår så har jag haft en otroligt grym vecka på sadeln. 

Tack till alla cyklister under loppet, arrangörerna och till Landström för lånet av lyan. 

Mia och Magnus

Grymma Mia

Efter loppet så åkte vi och åt lite lunch och fikade hos Ewa-Marlene och Micke (VCK:are) i deras stuga,  mycket trevligt!