Kom upp i bra tid och Osterman fixade med cyklarna, lika bra att någon som är grym på att tvätta/smörja osv göra det så det inte blir något fel. Så jag stod glatt bredvid och kollade på =)
07:30 på lördagsmorgonen så begav vi oss till Mora och starten för Vasatrampet.
Starten var klockan 9:00 och vi var där vid 8:00, hämtade nr lappar osv.
Lyckades även parkera bilen bredvid Team Jonellie, som jag träffade förra året på Vasatrampet.
De var fyllda av energi och man såg verkligen hur glada och taggade de var inför loppet!
Vasatrampet samarbetar med TeamMagnus, som cyklar för livet och skänker pengar till cancerforskningen.
Jag fullkomligt älskar alla som gör något för forskningen och att samtidigt hedra de människor som tyvärr gått bort i sjukdomar.
Jag har släktingar som gått bort i cancer och min far dog av hjärtinfarkt och jag är oerhört tacksam för alla som försöker samla in pengar på olika sätt så att forskningen går framåt, en vacker dag ska jag också göra det!
(Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta) En stor eloge till TeamMagnus för att ni genomför detta!!
Så i samband med detta samarbete med TM så hålls en tyst minut och nationalsången spelas och sedan går starten.
Hej å hå, upptäcker ganska snabbt att vi ligger lite för långt bak i starten och försöker jaga ikapp.
Ja just ja, glömde jag säga att jag hade hjälpryttare och bytt cykel (för er som inte läst mitt tidigare inlägg).
Osterman låg bredvid mig hela tiden och vi kom in i rätt klunga, där fanns även Team Jonellie och fyra till VCK:are.
Jag visste med mig själv att jag inte har den kapaciteten att gå upp och hjälpa till att dra, mitt mål var att slå förra årets tid på 04:06:21, och med sämre ben detta år så visste jag att om jag skulle göra det så skulle ja dö ännu snabbare.
Micke ifrån VCK la sig som grindvakt och det snurrade på där framme, jag låg bakom grinden och hade Osterman hela tiden vid min sida, så att han snabbt kunde täppa till luckor osv om det skulle uppstå.
OMG säger jag bara, efter de första kilometrarna så var jag slut, efter att ha cyklat någon mil var jag helt FÖRSTÖRD, jag var grymt arg på mig själv och fattade inte att jag kunde vara så "dålig", jag hade iaf en lite förhoppning om att jag skulle vara lite bättre form i år än förra året (förra året var mitt första år på en cykel), men fick väl tänka om och försöka tänka att det är pga alla skador som jag är så dålig och jag har tydligen inte fått den utvecklingen som jag trodde att hade fått under sommaren.
Jag slet för glatta livet och fick kräkkänslor två ggr, vilket aldrig har inträffat någon gång tidigare.
Jag kunde inte fatta hur klen jag var, klungan var väldigt ryckig och i backarna gick de på hårt, ibland till och med ökade (???) de i backarna, vilket gjorde det helt omöjligt för mig att orka.
Som tur var så hade jag ju Osterman som fick hjälpa mig i backarna.
Efter några mil så tappade vi den stora klungan, men kom ikapp osv, men efter 6-7 mil så var det kört, jag skulle aldrig orka gå ikapp och inte heller att ligga kvar i den klungan, jag var helt slut och väntade bara på att jag skulle mötas av väggen.
Micke var otroligt snäll som också hjälpte mig och han följde inte med den snabbare klungan där resterande VCK:are var. Jag var oerhört tacksam för det!
Efter dessa 7,5 första milen var jag total slut och jag var grymt arg för jag fick aldrig vila, när andra låg och rullade så fick jag trampa för glatta livet, vilket tog hårt på krafterna.
Men när vi hade cyklat 8 mil så upptäckte jag att HELVETE BROMSEN LIGGER JU PÅ!
Åhhhh, inte undra på att det var så j*vla trögt, att jag inte en enda gång under lite mer än en timme kunde rulla en enda gång utan fick trampa som ett djur.
På de första 75 km hade vi ett snitt på lite över 36 km/h och jag hade en snittpuls på 88%
Efter att ha fixat bromsen så kändes allt mycket lättare, dock så var jag ju redan totalt slut, vi var en liten grupp som var kvar som körde in emot Evertsberg.
Där stannade Frenéus (micke) och Osterman, och där stod även de andra VCK:arna och väntade.
Jag stannade inte utan rullade vidare med de andra, efter ett litet tag kom Osterman och de andra ikapp och Osterman hade fyllt på mina flaskor osv. Jag kan ju lova att det här med hjälpryttare är bra grejer =)
I den lilla klungan som var kvar så försökte man få igång en belgisk, eftersom jag inte orkade gå upp och dra så låg jag och Osterman bakom dem, men dock så insåg vi att den gick för sakta för att vi skulle klara av att komma in under 04:06, så Osterman och jag på hans hjul gick om jag la oss "ensamma" längre fram för att köra i den takt som passade mig bäst.
Så fort det kom en backe eller att jag kände att jag inte orkade så sa jag bara till Osterman och han sänkte tempot.
I varje backe dog jag ju som vanligt, de andra cyklisterna lär ju funderat på vad vi höll på med.
Först låg vi först, sen efter varje backe så låg jag sist och så fort backen var över så skulle jag förbi alla igen för att köra i vårat tempo och sådär höll det på ända in i mål i princip.
Oerhört tacksam för att ha med mig massa VCK:are på slutet, det kändes tryggt och de gjorde allt för att jag skulle klara mitt mål!
Sista biten kvar så var jag mer än död, men började inse att det kanske kan gå, så fick lov att trampa lite mer och när jag såg klockstapeln i Mora och kollade på klockan så såg jag att det var 3 min kvar till att klara det...
Vi körde på och YEEEEEEEEEEEEEEESSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS vi klarade det!!!!!!!!
Kom in på 04:05:24!!!!!!
Vi skulle även försöka uppgrepa fjolårets snyggaste målgång, men den blev lite halvdan detta år...
Först och främst så vill jag tacka Daniel Osterman och Micke Frenéus för den fina hjälp jag fick av er, utan er hade jag klivit av cykeln någonstans i skogen och plockat blåbär eller dylikt ist.
Ett stort tack till Ernst, Ari och Per (VCK) för hjälpen på slutet.
Även ett tack till någon annan trevlig herre som hjälpte mig i någon backe och sen vill jag be om ursäkt om någon tyckte att vi körde konstigt. Lovar att till nästa år så ska jag trycka upp en tröja till min(a) hjälpryttare så att det blir enklare att förstå varför vi kör som vi kör ;-)
Kändes himla bra att ha Osterman vid sin sida hela tiden, eftersom jag vet hur stark han är, han har bla kört VR på 07:13:00 (känns som ett enkelt mått att mäta i i dessa sammanhang).
Oj oj vad inlägget blev långt och ännu är jag inte klar och jag har säkert missat hälften.
Såhär efteråt hur känner jag nu, är jag nöjd?
Om vi säger såhär, jag klarade tiden, men fick dock oerhört mycket hjälp i backarna, så det känns sådär, men till saken hör ju att jag hade en broms som låg på i 8 mil, hade jag inte haft det så hade jag förmodligen inte behövt den hjälpen.
Så jag är nöjd.
Så här bra snurrade mitt hjul när bromsen låg på....
Men nästa år, då j*var ska jag kör fort själv, alltså hjälpryttare kommer jag nog att ha, men helst inte i backarna :P
Vasatrampet är ett grymt bra motionslopp, ett stor eloge till er som ser till att loppet blir av, enligt mig är detta och Siljan Runt de bästa.
Summering.
- Klarade jag av mitt STORA MÅL detta år som var att klå tiden ifrån förra året på detta lopp?
- Var jag bättre på att äta och dricka denna gång jämfört med förra året?
Förra året fick jag i mig 550 ml, 5 gel´s och en tugga bars.
Å här kommer lite siffror
- Sträcka 140km
- Hastighet 34,1 km/h
- Maxpuls 96%
- Snittpuls 86%
- Höjdmeter 724
- Medeltemperatur 20°
- Kalorier 2443
- Vinden var jobbigare detta år!
Sedan är jag grymt imponerad av Anna-Karin Axellie, Team Jonellie, som körde in på 03:53!!
På em så såg vädret ut så här när man tittade ut genom fönstret hos min mor, tur att vi inte hade detta väder under loppet.
Inlägg om förra årets Vasatramp hittar ni här http://blackiethecyclist.blogspot.com/2010/08/vasatrampet-2010-140km.html
2 kommentarer:
Starkt Karin. Du är jävligt seg och på det kommer du komma långt! Sug i dig allt beröm nu och känn dig som en vinnare :-)
Och summeringen av detta blir att du ÄR STARKARE i år, bromsen förstörde tyvärr alldeles för mycket vilket du kompenserade med styrkan. Vinden var hårdare i år också, och även om du hade min rygg att ligga bakom så sliter vinden på dig också...
Så återigen, grymt bra jobbat. Det är en ära att vara din hjälpryttare när du verkligen sliter så!
Skicka en kommentar